Fox Legacy

Epilog

Publicerad 2012-08-22 13:00:00 i Generation 6,

Det var läskigt i tidsmaskinen. Om Leni hade varit smartare hade hon kunnat beskriva känslan som om varje partikel av hennes kropp vandrade iväg åt varsitt håll, som om den var oförmögen att hålla ihop sig i sin vanliga, fasta form. Och sedan var det ju mörkret... ja, bara mörkret i sig var läskigt. För en stund trodde hon att hon var död.
 
 
Det var brusandet av vinden och den hårda marken som fick Lenis kropp att inse att den ännu levde. Alla partiklarna var fasta och på sin plats, hennes hjärta slog som den skulle (nästan) och andetagen var lugna.
 
 
När Leni till slut öppnade ögonen möttes hon av en underlig syn. Hon var inte säker på vad det var, men det påminde om ett träd till formen. Det fanns fler av dessa underliga träd, eller vad det nu var för något, och hon var tacksam att de hade gett henne skugga. Fast egentligen spelade det ingen roll, hon drömde ju ändå så om hon hade legat i solen för länge hade inte spelat någon roll.
 
 
Leni reste sig yrvaket upp. Lika bra att betrakta sin omgivning på stående fot.
 
 
Det var då Leni upptäckte att något var annorlunda. Vanligtvis i hennes drömmar brukade hon bli något hon inte var i verkligheten, vilket i hennes fall var modig. Men här härskade hennes rädsla fullkomligt, hon var så rädd eftersom hon inte visste var hon var. Hon nöp sig själv, och insåg snabbt att detta inte var en dröm - detta var verkligheten! Ganska snabbt kom hennes minnen tillbaka till henne, från då hon letat efter sin mamma och funnit hennes hemliga källare... och tidsmaskinen!
 
 
Paniken grep tag i Leni - vad skulle hon göra?! Tidsmaskinen hade tydligen fungerat och nu var hon på en plats hon inte kände igen, antagligen långt ifrån hennes egen tid! Aldrig tidigare hade hon försatt sig själv i en farlig situation, men nu hade hon hamnat rätt i en, oförmögen att agera! Vad skulle hon göra nu?!
 
 
Leni bet ihop. Hon var tvungen att samla sig, annars kunde detta sluta riktigt illa! Hon såg då vägen intill det höga berget. Om hon följde den, kanske hon kunde finna någon på vägen som var villig att hjälpa henne...
 
 
 Vad som väntar Leni har vi ingen aning om... ännu. Men många av oss har nog en aning om vart hon hamnat!
 
 
Klicka på bilden för att komma till den nya bloggen! 
Kommentarer (1)

Kapitel 6.6 - Spårlöst försvunnen

Publicerad 2012-08-20 13:00:00 i Generation 6,

I förra kapitlet blev Lizzie indragen i en lila dimma av sin tidsmaskin och hon hade ingen chans att ta sig ut! Är Lizzie borta för alltid nu?!
 
Så fort skolklockan ringde för att signalera att skoldagen var slut, sprang Leni ut i full fart. Hon vände sig direkt åt det håll där salongen låg, där hon tillsammans med sin mamma äntligen skulle välja ut en balklänning inför morgondagen!

 
Leni gick mot salongen med ivrigt bultande hjärta!

 
När Leni kom dit tittade hon lite nervöst omkring men kunde av någon anledning inte se sin mamma. Då kom en av butikens stylister fram till Leni och hälsade henne välkommen.

 
Leni frågade honom om han kanske hade sett till hennes mamma vilket han inte hade. Hon bestämde sig då för att vänta, mamma kanske bara var lite sen? Stylisten sa att det var okej trots att det var hennes tur nu att prova klänningar, så Leni satte sig på en stol i rummet och väntade...

 
...och hon väntade länge. Det började till och med mörkna utomhus när nästan en timme gått förbi. Nu kunde Leni inte låta bli att känna sig väldigt nervös.

 
Hon tog fram sin mobil och provade ringa efter sin mamma, signalerna gick fram men hon svarade inte. Hon lät inte sig själv drabbas av panik, det måste finnas en anledning!

 
Leni gick fram till stylisten som snart skulle sluta jobba och sa att hon var redo att pröva några klänningar. Hennes mamma skulle nog snart dyka upp ändå, såklart.

 
Efter att ha sett alla klänningarna glömde Leni nästan bort att Lizzie inte hade dykt upp. De var ju så många och så fina och i alla möjliga färger! Stylisten plockade fram en i taget som han trodde Leni skulle tycka om, och han hade ju ganska så rätt! Den första hon provade var oerhört söt men hon gillade inte riktigt att den var så kort... Den visade alltså för mycket av benen, och det hade hon en aning om att hennes mamma inte skulle tycka om heller!
 
 
Därför fick nästa klänning bli en lång en, men Leni tyckte inte den var ett dugg fin, hon kunde lika gärna ha tagit gardinen i sitt rum och snurra den runt sig...

 
Leni fick däremot en glad överraskning när hon fick se nästa klänning. Leni älskade den! Den blåa färgen framhävde hennes ögonfärg och hon älskade designen på övre delen! Hon hade hittat sin balklänning!
Det var när hon betalade klänningen som hon återigen insåg att hennes mamma inte alls hade dykt upp som hon lovat, och det drabbade henne åter med svår oro...

 
Leni blev ännu mer rädd när hon, väl hemma, kunde konstatera att hennes mamma inte ens var där!
För första gången i sitt liv vågade Leni sig att gå in i Fox-familjens huvudbyggnad, där hennes mormor höll till. Hon var förstås väldigt nervös och rädd, efter alla hemska historier hon hört om Sienna. Men om hon skulle börja leta någonstans var där ju bästa platsen.
Så fort Leni kom in i sällskapsrummet såg hon en tant som hon på grund av det lockiga håret misstänkte var sin mormor. Hon frågade om hon hade sett till hennes mamma någonstans och berättade om hennes plötsliga försvinnande.

 
Sienna log då, men det var långt ifrån ett varmt leende. Hennes ögon spred skräck hos Leni och hon kände hur håren reste sig på armarna. Då sa hennes mormor att det inte kunde vara tydligare: hennes mamma hade övergivit henne! Det var ju bara självklart, då det ingick i Fox-anlagen att överge sina barn. Efter att ha sagt detta brast Sienna ut i ett ondskefullt skratt och vände ryggen till för att gå därifrån!

 
Detta lämnade Leni fullkomligt förtvivlad. Det kunde ju bara inte vara sant!! Hade hennes mamma verkligen övergivit henne?! Talade mormor verkligen sanning?!

 
Natten som följde var den längsta i Lenis liv. Hon hade ingen möjlighet att söka trygghet hos någon i mörkret som följde med natten och grät förtvivlat fram tills soluppgången. Det var dagen för balen, men hon var inte ett dugg sugen att gå dit alls. Men när Elisa stod där vid hennes dörr kände hon sig tvungen och klädde på sig sin blåa balklänning hon varit så säker på att hennes mamma hade tyckt om...
 
 
Balen hade långt ifrån blivit den underbara kväll hon alltid hade hoppats på, trots att hon blivit utvald till balens drottning och fått många komplimanger för klänningen hon hade. Det var som om ett mörker hade omringat henne, trots att det bara gått två dagar sedan hon sist såg sin mamma. Siennas ord satt som fastetsade i hennes huvud. Din mamma har övergivit dig.

 
Dagar blev till månader och snart tog Leni examen. En del av henne, trots att hon nu var en ung vuxen, kände sig fortfarande som ett övergivet barn och längtan efter att få återse sin mamma var större än någonsin. Hon hade till och med gett upp hoppet om att leta efter henne, då det inte fanns några ledtrådar om var hon kan ha tagit vägen...

 
Men en dag fann Leni en väldigt gammal mobil, som legat under garderoben i sovrummet under många år. Den var dammig men fortfarande funktionsduglig. Leni letade upp en laddare åt denna gamla modell och kunde snart konstatera att detta var en mobil som tillhört hennes mamma då hon var ung, innan hon själv ens var född! Av någon anledning fick Leni en känsla av att någon här kanske visste om hennes mammas försvinnande, trots att hon var ganska säker på att hon kände sin mamma bäst.

 
Hennes mamma hade haft väldigt få sociala kontakter i sitt liv men det fanns en person som hon verkade ha pratat med några gånger. Rian hette han, och Leni bestämde sig för att leta reda på honom. Men hjälp av internet lyckades hon få reda på hans nuvarande nummer och efter sin berättelse bestämde sig de för att mötas upp på biblioteket. 

 
Leni pratade med denna Rian bara en kort stund, då han hävdade att de bara haft en väldigt kort romans inom bara två dagar. Alltså kände han aldrig hennes mamma särskilt väl. Men det var en sak han berättade om som Leni aldrig hade anat - Lizzie ska ha talat om en underjordisk verkstad där hon byggde upp sina uppfinningar. Han kunde dock inte tala om vart den här skulle ha legat och Leni gick nedslagen därifrån.

 
När Leni var på väg ut från biblioteket började hon fundera. Om hennes mamma nu hade en underjordisk verkstad, var skulle den ha legat? Och förstås varför hade hon inte berättat om detta för henne isåfall? Leni lyckades komma fram till en lösning ganska snabbt - den här källaren måste ha legat någonstans när huset, då Lizzie annars aldrig gick därifrån.

 
Väl hemma började Leni leta - allt från undersidan av trapporna till baksidan av stängslet och bland buskage. Men det gick snart upp för henne att det fanns en plats hon aldrig kollat upp och där hon i princip aldrig vistats - den övervuxna gamla trädgården i husets baksida!

 
Bakom ett träd såg hon det - ett hål i marken och en stolpe man kunde ta sig ner och upp för! Rian hade alltså talat sanning och hennes mamma hade verkligen haft en underjordisk verkstad...

 
Leni bad tyst för sig själv att hon slapp skada sig alltför hårt när hon tog sig ner. Hon var ju klumpig trots allt!

 
Olyckligtvis blev inte hennes böner besvarade då hon tappade taget nästan direkt och landade platt på rumpan... Det gjorde ont! Men det var bara att vandra vidare.

 
Leni försökte att inte låta rädslan stiga henne över huvudet, men det var svårt när allt hon såg i slutet av den långa gången var mörker och vartenda steg hon tog ekade högt...

 
Men vid slutet av tunnlen svängde det och Leni insåg att hon då var framme - det var här hennes mamma hade utfört sina experiment!

 
Leni satte sig ner och tittade på alla uppfinningarna, förstummad. Hade hennes mamma skapat allt detta utan att säga ett ord till någon?!

 
Leni försökte skaka av den kusliga känslan och bestämde sig för att kolla vidare. Hennes mammas anteckningar låg på ett bord och där kanske hon kunde finna något som kunde avslöja vart hon tagit vägen. Men allt hon såg var ritningar till det stora experimentet som låg längst in i rummet. TT1, hade hennes mamma kallat den för. Vilket var en förkortning för Time Traveler 1, och var menat att vara en tidsmaskin!

 
Leni gick fram till maskinen för att kolla in den lite mer noggrannt. Hon hade väldigt svårt att tro på tidsresor och att hennes mamma ska ha byggt en tidsmaskin var ju bara alldeles tokigt! Men Leni hade svårt att tänka på sin mamma som tokig, visst hade hon haft sina svårigheter men det var väl inget som fick henne att bli tokig... Så efter att ha tagit en närmare titt på maskinen insåg Leni att det behövdes en kod för att aktivera den. Hon gick tillbaka för att undersöka anteckningar och såg då att hennes mamma skulle ha testat maskinen dagen innan Leni hade sin bal! Alltså dagen hon försvann...

 
Leni skrev in koden, och väntade tålmodigt. Först hörde hon ett klick, sedan for dörrarna upp!

 
Leni hade ingen möjlighet att reagera - in sögs hon i en dimma färgad lila och kände hur ett tryck fortsatte dra i henne...

 
Utanför stängdes dörrarna. Leni tyckte hon till och med kunde höra klicket bakom sig, utan möjlighet att vända om...

 
Sedan blev allting svart... var hon död?

 
Och med detta kapitel avslutas Fox legacyn... 
 
Men oroa er inte! Detta är bara början på något nytt, som kommer introduceras med en epilog. Så kika gärna in på bloggen så ofta ni kan inom den närmaste tiden, så dyker den snart upp! :)
Kommentarer (0)

Kapitel 6.5 - Superbatteri

Publicerad 2012-08-18 13:00:00 i Generation 6,

I förra kapitlet återupptog Jeremiah kontakten med Lizzie och han fick lära känna sitt barnbarn Leni. Lizzie testade också sin tidsmaskin för första gången, men fungerar den som den ska?
 
Lizzie stannade i tidsmaskinen ett tag, men allt hon kände medan hon stod i den lila dimman var hur det vibrerade. Det visade sig att maskinen hade kraft, men var det tillräckligt för en resa genom tiderna?

 
Efter närmare en timme gav Lizzie upp och klev ut ur maskinen. Hon var förstås väldigt besviken, men nu visste hon att det krävdes någon slags kraftfull batteri som kunde få igång maskinen ännu mer, så den blev desto mer kraftfull. Hon skulle lyckas med detta!

 
Som ett litet avbrott i Lizzies historia fyllde både Kristin och Sienna snart år. Trots de gråa håren och ålderdomen var de fortfarande lika onda som alltid och ägde i princip hela staden!

 
Dagar passerade och blev till månader, och trots att Lizzie inte riktigt lyckades få igång tidsmaskinen än såg hon till att fortsätta ge Leni den villkorslösa kärleken hon behövde för att inte bli rädd för allt. En dag fick Lizzie dessutom det tråkiga beskedet att Jeremiah hade gått bort, och trots att sorgen tyngde ner henne var det bara att fortsätta, livet går trots allt vidare.

 
Leni visade sig vara ganska social sin mammas personlighet till trots och hon älskade att åka iväg till skolan för att träffa sina vänner. Hon hade väldigt lätt för att hitta nära vänner, som om de drogs till henne på grund av hennes vänlighet. Det hände ibland att hon blev retad för att hon var så lättskrämd men de nära vännerna hon hade skaffat såg till att skydda henne i hennes mammas frånvaro.

 
Den mesta tiden Lizzie och Leni spenderade tillsammans nuförtiden, då Leni vuxit upp så pass mycket, var att träna upp hennes logik. Hon var inte ett särskilt smart barn men hon lärde sig med mycket tålamod snart hur man spelade schack.

 
Lizzie fortsatte göra sitt bästa med att försöka bygga upp ett batteri som kunde driva hennes tidsmaskin. Att skapa ett superbatteri var dock inte så enkelt som hon trodde...
 
 
Att växa upp i en så skyddad tillvaro som Leni gjorde var anledningen till att hon blev en så feg tonåring. Hon var dessutom ovanligt bunden till sin mamma och trots att hon närmade sig vuxenlivet med stormsteg hade hon svårt att gå ifrån henne. Många av hennes vänner hade börjat festa om kvällarna nu men Leni ville mycket hellre vara med sin mamma. Hon visste dock inte ännu att hennes mamma hade en hemlig källare under huset...

 
Hon var fortfarande väldigt rädd för mörkret och sov ännu i samma rum som sin mamma.

 
Leni var ju som sagt ingen för att festa men vissadagar efter skolan umgicks hon gärna med sina vänner och gjorde läxorna med dem. Vilket hjälpte henne bli duktigare i skolan, hon var ju inte så smart.

 
Hon tog dock skolarbetet på allvar och lät inte sig själv slappna av och ha kul förrän hon var färdig med läxorna.

 
En av Lenis bästa vänner hette Elisa och de hade alltid något att skratta åt. Dessutom var hon en av få som inte drev med henne genom att skrämmas och berätta läskiga spökhistorier!

 
Hon litade till och med så pass mycket på Elisa att hon vågade sover över hos henne en natt, trots att hon saknade sin mamma väldigt mycket!

 
Leni tyckte om att hitta på roliga saker med sina vänner, men trots att det var pinsamt att erkänna ville hon mycket hellre hitta på något roligt med sin mamma. Tyvärr spenderade ju Lizzie sällan tid utanför huset men lyckades sig bli övertalad av Leni att gå på bio tillsammans.

 
Leni blev allt äldre och snart närmade det sig för balen. Lizzie ville göra sin dotter glad och bestämde att de skulle träffas dagen efter på salongen ute i stan så de kunde välja ut hennes balklänning!

 
Leni stora leende gjorde Lizzie alldeles varm i hela kroppen! Åh, som hon älskade sin dotter, och att se henne så glad var hennes stora lycka!

 
Nästa dag, medan Leni var i skolan, bestämde sig Lizzie för att avsluta bygget av sitt superbatteri. Den var snart klar och monterad, och Lizzie bestämde sig för att avvakta innan hon testade den igen.
 


Men Lizzie kunde inte stoppa sin nyfikenhet - hon var ju bara tvungen att se om maskinen kunde komma igång! Hon knappade in koden och dörren öppnades hastigt... men då skedde något Lizzie inte var beredd på!!
 
 
En konstig dragningskraft fick tag i Lizzie och slet in henne! Lizzie fick precis tag i kanterna av dörren och kämpade för att dra sig ut!!

 
Men kraften som drog henne in i maskinen var oerhörd och hon orkade inte hålla sig kvar länge till. Precis innan hon lät sig sugas in, fanns det bara ett namn hon lyckades skrika ut:
"LEEENIII!!"

 
Men det var omöjligt att någon skulle höra det... Dörrarna stängdes så fort hon kommit innanför. Kvar fanns bara... tystnad.

 
Men vad är nu detta?!? Är Lizzie borta för gott?! Legacyn närmar sig sitt slut, nästa kapitel är nämligen den sista!
Fortsättning följer i kapitel 6.6...
Kommentarer (1)

Kapitel 6.4 - Ett ängsligt barn...

Publicerad 2012-08-16 13:00:00 i Generation 6,

I förra kapitlet födde Lizzie dottern Leni, och hon är bestämd på att älska och ta hand om Lizzie så bra hon bara kan! Det har däremot gjort Lizzie till ett väldigt osäkert barn som känner rädsla så fort mamman är utom synhåll... I slutet av kapitlet knackar det på dörren och där står Jeremiah, Lenis morfar och Lizzies pappa!
 
Lizzie visste inte hur hon skulle reagera först, när hon såg sin pappa stå där vid ytterdörren. Han hade åldrats en del sedan hon sist såg honom och det fanns så många frågor och funderingar hon ville veta mer om. Samtidigt upptäckte hon att hon fortfarande var väldigt arg och upprörd på honom, sedan han lämnade henne. Men Lizzie bestämde sig snabbt för att förlåta honom, hon kunde rentav ha skaffat sig en barnvakt några korta stunder! Så hon berättade om Leni som han troligen aldrig hade vetat ens existerade och han var ivrig över att få träffa henne.

 
Jeremiah blev förstås väldigt förtjust i sitt barnbarn och försökte lära henne i vilket hål varje kloss skulle in i.

 
Lizzie, som inte hade träffat någon annan än sin mamma förut, var väldigt skeptisk till sin morfar och ville inte riktigt att han skulle lägga sig i det hon gjorde. Hon ville ju att mamma skulle sitta där och leka med henne!

 
Men Lizzie lät Jeremiah sitta där med hennes dotter medan hon städade undan alla leksakerna som låg framme.

 
Hon insåg att detta var hennes möjlighet till att kunna arbeta mer i sin källare och lät Jeremiah komma lite oftare, vilket han glädjeligen gjorde!

 
Således fick Lizzie mer sömn om nätterna och lyckades spendera mer tid om dagarna med sitt arbete. Tidsmaskinen gick fortfarande inte att få igång men hon var väldigt bestämd med att lyckas!
Än så länge hade hon lyckats hålla sin källare hemlig och hon bestämde sig för att inte berätta något om den förrän Leni blev ungdom.

 
Tiden gick och det blev snart dags att fira Lenis födelsedag! Hon blev en väldigt söt flicka och mötet med Jeremiah hade bara gjort henne gott, då hon utvecklade egenskapen vänlig. Snart skulle hon börja skolan och trots att Lizzie var väldigt orolig över hur det skulle gå med dottern, som i sitt liv inte träffat några jämnåriga.


Lizzie hade alltid varit något klumpig redan som småbarn men det var sällan hon hade visat det då. Först nu när hon blivit äldre råkade hon ständigt ut för olyckor, så som att snubbla över sina egna fötter på plan mark och trillar omkull när hon öppnar garderoben. Var gång hon slog sig grät hon väldigt mycket och bara hennes mamma kunde trösta henne...
 
 
Jeremiah och Lizzie såg till att fira Lenis födelsedag på samma nöjesplats Jeremiah tidigare hade tagit Lizzie när hon var ett barn. Det var allt väldigt nostalgiskt...

 
Medan Leni tjöt till av förtjusning under sin karuselltur pratade Lizzie och Jeremiah om all den tid de hade spenderat tillsammans medan hon var barn. Inte förrän då insåg Lizzie hur mycket hon egentligen hade saknat sin pappa, men vågade inte berätta det för honom... Det var trots allt han som övergav henne.

 
Men, de var där för Lenis skull och Lizzie skulle se till att det blev en minnesvärd dag. De avslutade dagen med att grilla korv medan Leni lekte i sandlådan med ett stort leende på läpparna.

 
Leni och Lizzie sov gott den natten. Trots att hon var barn nu sov Leni fortfarande i samma rum som sin mamma, hon var nämligen väldigt rädd för mörkret och var betydligt mycket tryggare av att veta att hennes mamma var i närheten.

 
Men så fort Lizzie hade sett till att Leni låg och sov smet hon ut ur rummen och ner till sin källare. Det var dags att testa tidsmaskinen!

 
Lizzie tryckte in koden och dörrarna öppnades. Hon var väldigt nervös, men klev snart in i den lila dimman, redo att se vart hennes maskin skulle föra henne någonstans!

 
Medan Lizzie stod därinne kände hon hur hela maskinen började vibrera. Funkerade hennes tidsmaskin äntligen?!

 
Leni är nu ett barn och Lizzie, som fått mycket mer tid för sig själv, tror sig nu ha fått sin tidsmaskin att fungera! Men har den verkligen det?!
Fortsättning följer i kapitel 6.5...
Kommentarer (1)

Kapitel 6.3 - Uppfostra ett barn

Publicerad 2012-08-14 13:00:00 i Generation 6,

I förra kapitlet blev Lizzie gravid med Rians barn men av någon anledning får hon inte tag på honom efter deras dejt. Istället bestämmer hon sig för att bli fullkomligt hängiven det kommande barnet och ignorera allt som kan pågå utanför hennes källare.
 
Lizzie var fullkomligt bestämd på att bli en så bra mamma som möjligt och studerade mycket om mödraskap och hur hon bäst skulle uppfostra sitt barn på ett så kärleksfullt sätt som möjligt!

 
Lizzie bestämde sig till och med för att ta en paus från allt uppfinnande och gjorde istället så att hon snyggade till hela stället och gav varje uppfinning sin egna plats på bänkarna.

 
Lizzie hade däremot svårt att låta bli och började bygga på lite mindre saker, så som leksaker till hennes barn. Hon ville ge det bästa möjligt för barnet.

 
Lizzie såg också till att göra sitt sovrum mer barnanpassat och renoverade lite smått med saker som skulle kunna vara nödvändigt att ha när hon uppfostrade sitt barn. Många av sakerna hade hon byggt själv.

 
En morgon vaknade Lizzie till på grund av värkarna, men av någon anledning gjorde hon inte som alla andra kvinnor hade gjort i hennes situation - hon åkte aldrig iväg till sjukhuset! Istället var hon fullkomligt bestämd på att hon skulle klara detta på egen hand och förberedde sig på att föda!

 
Turligt nog gick allt som det skulle och snart höll Lizzie om sin fina dotter, som hon döpte till Leni. Lilla Leni sträckte ut sina armar efter sin mamma och Lizzie hade aldrig varit stoltare och känt sådan lycka som hon gjorde då!

 
Att ha ett barn var dock mer krävande än vad hon trodde och Lizzie sörjde något att hon inte längre hade möjlighet att finslipa på de detaljer som behövdes för att tidsmaskinen skulle fungera som den skulle. Men hon älskade Leni så det gjorde inte så mycket.

 
Endast när det var dags för Leni att sova kunde Lizzie smita ner till sin källare en timme.

 
Där fortsatte hon skissa upp sina planer.

 
Tiden gick fort och dagarna då Leni bara var ett spädbarn var snabbt över. Nu när hon var ett småbarn blev kraven desto större på Leni som mamma och hon var tvungen att vara där för dottern hela dagarna. Detta ledde i sin tur till att Leni var ett väldigt ängsligt barn och blev rädd så fort hon blev ensam bara en kort stund.

 
Lizzie såg däremot till att alltid ge Leni sin trygghet och kved hon till var Lizzie där att ge henne värme!

 
Lyckligtvis innebar det dock att Leni som småbarn sov hela natten och Lizzie kunde arbeta på det hon ville.

 
Det innebar dock att Lizzie vände på dygnet och under dagarna då Leni ville leka såg hon till att ta en tupplur så ofta hon bara kunde.

 
Med hjälp av Lizzies kärlek blev Leni snabbt duktig på att gå, använda pottan och prata. Hon hade dock inte ärvt sin mammas klyftighet och lyckades aldrig lösa klossproblemen Lizzie ganska snabbt lyckats med som småbarn.

 
Istället för att leka med klossarna lekte Leni mycket hellre med leksakerna hennes mamma hade gjort åt henne och det gjorde alltid Lizzie lika glad åt att se hur mycket dottern uppskattade henne uppfinningar!

 
En dag, likt många andra av Lizzies dagar, knackade det på ytterdörren. Lizzie hade först tänkt ignorera knackningen men bestämde sig sen för att öppna trots allt.

 
Först kände Lizzie inte igen mannen som stod där - han var väl rätt så gammal och kunde väl knappast vara någon hon kände... eller?!

 
Det var först när han började tala som Lizzie tillslut insåg vem han var.
"Hej Lizzie."
Det var Jeremiah!

 
Lizzies pappa har återvänt! Vad kan det möjligen vara som han vill, efter att inte ha sett henne på år?!
Fortsättning följer i kapitel 6.4...
Kommentarer (0)

Kapitel 6.2 - På smällen?

Publicerad 2012-08-12 13:00:00 i Generation 6,

I förra kapitlet blev Lizzie ungdom. Hon lever väldigt isolerat och ser sällan solljuset...
 
Precis som hon gjort sedan hon var barn cyklade Lizzie ut till skrothandeln och valde ut delar som hon trodde skulle vara nödvändiga till sina framtida uppfinningar. Hon hade hellre stannat i sin hemliga underjordiska källare men även hon kände en viss längtan efter frisk luft.
 
 
En av dagarna mötte hon en ung man vid namn Rian. Han sade sig ha gått i samma klass som henne, men då Lizzie så sällan brytt sig om att gå till skolan, särskilt under sina tonår, hade hon ingen aning om vem han var. Han verkade vara en god människa med liknande intressen som Lizzie, vilket var anledningen till att han var där. God eller ej, Lizzie kände sig ändå väldigt obekväm i andra människors sällskap och tyckte snart bara Rian var besvärlig. Men hon var ändå tvungen att erkänna för sig själv att han väl ändå såg ganska bra ut...
 
 
Med ett nytt lager av skrot gav sig Lizzie av och åkte nerför stången till hennes hemliga laboratorium.

 
Men av någon anledning hade hon svårt att fokusera på sitt arbete, vilket var högst ovanligt... Och hon trodde att det berodde på hennes möte med Rian. Det kittlade lite obehagligt i hennes mage och hon blev rastlös, om hon återvände till skrotupplagan kanske hon skulle träffa honom igen?

 
Under sina funderingar och försök till att förstå hennes ovanliga känslor glömde Lizzie bort att hon höll på att arbeta med sin uppfinning! Då hände något som inte hade hänt på ett bra tag - hennes kläder började brinna! Nu hade hon ju inte längre sin pappa i närheten som kunde släcka elden men hon hade faktiskt varit smart nog att fixa en dusch där nere. Lizzie la ner arbetet för dagen och bestämde sig för att återvända till skrothögarna morgonen efter, kanske Rian var där då?

 
Nästa morgon gjorde Lizzie som hon tänkt och cyklade iväg. När hon klev nerför trapporna såg hon Rian där, och hennes kropp frös till! Hon hade ingen aning om varför, men Rian sken upp när han såg henne och tog tag i hennes händer. Lizzie visste inget om sociala relationer eller varför hon kände som hon gjorde, men hon hade en aning om att det hon kände var kärlek...

 
Inte långt efter det fick Lizzie uppleva sin första kyss, och för en gångs skull vågade hon vara lycklig!

 
Rian tog henne ut på en dejt samma dag, och när de skulle in i fotobåset och ta bilder...

 
...gick det ganska hett till! Lizzie tyckte visst att det hade gått väldigt fort framåt, men det var väl ändå meningen att hon och Rian hörde ihop och då spelade det väl ingen roll?!

 
Olyckligtvis hade det tagits bilder under deras upplevelser. Det var inte Lizzie särskilt glad över...

 
...så hon såg snabbt till att riva sönder dem!

 
Efter att ha gått på dejten med Rian började Lizzie känna sig konstig. Efter några dagar började illamåendet, och Lizzie hade ingen aning vad som kunde få henne att må så dåligt! Hon försökte kontakta Rian igen, besökte till och med skroten, men han syntes inte till någonstans... Hade hon blivit utnyttjad igen?!

 
Dagar gick och Lizzie fortsatte bygga på sin stora tidsmaskin, försökte bortse från illamåendet. Men en dag gick det tydligt upp för henne - hon var gravid!

 
Efter att ha upptäckt att hon faktiskt var gravid bestämde sig Lizzie att hon verkligen inte behövde någon utanför sin källare längre. Hon var på väg att få ett barn, och hade hon detta barnet behövde hon inte längre bry sig om Rian, eller någon annan mänsklig varelse. Det skulle bli hon och detta barn, tillsammans.

 
Lizzie har upptäckt att hon är gravid, och hon bestämmer sig för att hon aldrig någonsin ska behöva dras med andra människor utöver det kommande barnet...
Fortsättning följer i kapitel 6.3...
Kommentarer (0)

Kapitel 6.1 - En plats för sig själv

Publicerad 2012-08-10 13:00:00 i Generation 6,

Då var det dags att följa arvtagaren i generation 6, Lizzie Fox, och hennes drömmar och ambitioner!
 
Innan det förra huset brann ner kunde man knappt skymta det lilla huset Mirella hade bott i den sista tiden av sitt liv. Nu var huset Lizzies och hon såg fram emot att flytta in där! Huset var långt ifrån lika stort som huvudbyggnaden men hade ett sovrum, badrum, matsal och kök, samt en större hall, vilket var precis lagom för Lizzie.
 
 
Hennes favoritplats var dock trädgården, som låg undangömd i baksidan med en ganska hög mur som avgränsade den. Lizzie hade stora planer för denna trädgården, och hennes första steg var att bygga en större grävmaskin, som kunde hjälpa henne ta sig in under jord. Vid det här laget var Lizzie så uppslukad av sina planer att hon helt struntade i att gå i skolan. Ingen verkade heller bry sig om hennes frånvaro.

 
Lizzie byggde till grävmaskinen kom långt ner i marken, och fortsatte i flera dagar.

 
En dag trodde hon att hon var färdig och hoppade av maskinen för att kolla.

 
Hålet var nu tillräckligt djup för en människa att få plats, vilket var perfekt. Nu behövde hon bara bygga upp en maskin som hon kunde hålla i famnen och fortsätta gräva även under jord. Detta skulle bli perfekt, det visste hon bara...!

 
Många dagar och nätter flög förbi, när Lizzie fortsatte med sitt stora arbete. Hon var jämt smutsig och skitig efter att ha spenderat så mycket tid under jord, men snart var hon klar! Med hjälp av nyplanterade buskar och träd kunde Lizzie dölja det hon lyckats bygga...
 
 
...vilket var...

 
...en underjordisk källare! Allt hon behövde göra var att glider nerför stången så var hon där!

 
Det var en lång gång hon hade byggt, med facklor som lyste upp i mörkret.

 
När man till slut tagit sig fram genom den långa gången kom man dit - Lizzies hemliga laboratorium! Här kunde hon skissa, bygga och skapa precis vad hon ville, utan att någon skulle kunna hitta henne och störa. Lizzie hade en stor plan på vad hon ville skapa här nere...

 
För att bygga sina drömmars maskin krävdes det att hon hade en noga detaljerad skiss som hjälpte henne hålla en ännu noggrannare koll på varenda komponent som behövdes för bygget.

 
När hon slutligen var klar med ritningen gällde det att börja bygga...

 
...och att få fram de kemikalier som behövdes för att driva maskinen.

 
Till slut stod hon framför en maskin hon bara hade drömt om att bygga - en tidsmaskin! Hon visste inte riktigt vad hon kunde åstadkomma personligen med denna men om hon lyckades få den att fungera som den skulle hade hon skapat något revolutionerande inom den simliska historien!

 
Strax efter att ha byggt upp sina drömmars maskin var det dags för Lizzie att bli ungdom. Det var inget hon såg som något stort och uppskattade inte förändring. Att hon blev äldre spelade ingen roll, hon var fortfarande densamma och utöver egenskapen ensamvarg var hon nu även blyg. Inte någon större skillnad, så att säga. Jo, håret var ju längre...

 
Lizzie har nu blivit ungdom, vilket hon inte verkar bry sig ett dugg om. Men hon har äntligen lyckats bygga en maskin hon bara kunnat drömma om... kommer hon någonsin våga sig på att testa den?
Fortsättning följer i kapitel 6.2...
 
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela