Fox Legacy

Fox-legacy bloggen är mitt första försök till en legacy historia. Jag kommer följa de traditionella reglerna för en Legacy men kommer lägga till följande regler:

1. Matriarkat - endast kvinnor får vara arvtagare. Inget fusk kommer göras för att bestämma könen på barnen utan de får bli som de blir.

2. Yttre attribut - endast en rödhårig, dvs den tjej som har samma hårfärg som grundaren, får vara arvtagare! Kommer därför inte få ändra hårfärgen på någon av arvtagarna. Allt för att ärva ner "Fox"-färgen!

Hoppas det blir en trevlig läsning! :)


KAPITELLISTA

Generation 1 - Katrina Fox historia!

 

Kapitel 1.1 - Grundaren anländer!
Kapitel 1.2 - Hur man snabbast blir befordrad...
Kapitel 1.3 - Ett dåligt samvete
Kapitel 1.4 - Svartsjuka och glädje
Kapitel 1.5 - Starten av en ny generation!
Kapitel 1.6 - Dags för äkta kärlek?!
Kapitel 1.7 - Och de svor att älska varandra för alltid...
Kapitel 1.8 - Två nya... husdjur?
Kapitel 1.9 - Att äntligen nå toppen!

Kapitel 2.1 - Tonårskärleken funnen!
Kapitel 2.2 - Ungdom och ålderdom... och bröllop?!
Kapitel 2.3 - En smekmånad bland sand
Kapitel 2.4 - Att växa i antal!
Kapitel 2.5 - Att växa och växa i antal!!
Kapitel 2.6 - Är detta slutet?!
Kapitel 2.7 - Lugnet före stormen...?!
Kapitel 2.8 - Att ta farväl

Generation 3 - Sonja Fox historia!

Kapitel 3.1 - Kampsport i Shang Simla
Kapitel 3.2 - Nyrenovering och födelsedagar!
Kapitel 3.3 - Den sanna kärleken
Kapitel 3.4 - Livet går vidare
Kapitel 3.5 - Den fjärde generationen
Kapitel 3.6 - Att sparka en butler
Kapitel 3.7 - Efter lugnet kommer ALLTID stormen...
Kapitel 3.8 - Kärt återbesök x 2

Generation 4 - Mirella Fox historia!

 

Kapitel 4.1 - Den rätta... redan?!
Kapitel 4.2 - Den arga pappan

Kapitel 4.3 - Tills döden skiljer dem åt

Kapitel 4.4 - Familjen utökas

Kapitel 4.5 - Det blir allt mörkare...

Kapitel 4.6 - Ensamstående?!

Kapitel 4.7 - Andra kärleken

Kapitel 4.8 - Mardrömmens tonåringar!

 

 

Kapitel 5.1 - Uppbrott

Kapitel 5.2 - Festdags!

Kapitel 5.3 - Stackars liten...

Kapitel 5.4 - Vem är pappa?

Kapitel 5.5 - Bråk och försoning

Kapitel 5.6 - Skrot och arv

 

 

Kapitel 6.1 - En plats för sig själv

Kapitel 6.2 - På smällen?

Kapitel 6.3 - Uppfostra ett barn

Kapitel 6.4 - Ett ängsligt barn...

Kapitel 6.5 - Superbatteri

Kapitel 6.6 - Spårlöst försvunnen

VIKTIGT: På grund av en bugg som påverkade spelet kunde jag inte längre fortsätta spela på denna legacy och fick därför avsluta den tidigare än tänkt. Jag har däremot valt att fortsätta skriva om den sista i ätten, som grundar en ny legacy i ett annat kvarter. För att läsa om hennes äventyr klickar ni HÄR. 

 

Tack alla ni som följt denna legacyn och hoppas att ni kommer vilja fortsätta följa nästa! :)

Det var läskigt i tidsmaskinen. Om Leni hade varit smartare hade hon kunnat beskriva känslan som om varje partikel av hennes kropp vandrade iväg åt varsitt håll, som om den var oförmögen att hålla ihop sig i sin vanliga, fasta form. Och sedan var det ju mörkret... ja, bara mörkret i sig var läskigt. För en stund trodde hon att hon var död.

 

 

Det var brusandet av vinden och den hårda marken som fick Lenis kropp att inse att den ännu levde. Alla partiklarna var fasta och på sin plats, hennes hjärta slog som den skulle (nästan) och andetagen var lugna.

 

 

När Leni till slut öppnade ögonen möttes hon av en underlig syn. Hon var inte säker på vad det var, men det påminde om ett träd till formen. Det fanns fler av dessa underliga träd, eller vad det nu var för något, och hon var tacksam att de hade gett henne skugga. Fast egentligen spelade det ingen roll, hon drömde ju ändå så om hon hade legat i solen för länge hade inte spelat någon roll.

 

 

Leni reste sig yrvaket upp. Lika bra att betrakta sin omgivning på stående fot.

 

 

Det var då Leni upptäckte att något var annorlunda. Vanligtvis i hennes drömmar brukade hon bli något hon inte var i verkligheten, vilket i hennes fall var modig. Men här härskade hennes rädsla fullkomligt, hon var så rädd eftersom hon inte visste var hon var. Hon nöp sig själv, och insåg snabbt att detta inte var en dröm - detta var verkligheten! Ganska snabbt kom hennes minnen tillbaka till henne, från då hon letat efter sin mamma och funnit hennes hemliga källare... och tidsmaskinen!

 

 

Paniken grep tag i Leni - vad skulle hon göra?! Tidsmaskinen hade tydligen fungerat och nu var hon på en plats hon inte kände igen, antagligen långt ifrån hennes egen tid! Aldrig tidigare hade hon försatt sig själv i en farlig situation, men nu hade hon hamnat rätt i en, oförmögen att agera! Vad skulle hon göra nu?!

 

 

Leni bet ihop. Hon var tvungen att samla sig, annars kunde detta sluta riktigt illa! Hon såg då vägen intill det höga berget. Om hon följde den, kanske hon kunde finna någon på vägen som var villig att hjälpa henne...

 

 

 Vad som väntar Leni har vi ingen aning om... ännu. Men många av oss har nog en aning om vart hon hamnat!

 

 

 

Så fort skolklockan ringde för att signalera att skoldagen var slut, sprang Leni ut i full fart. Hon vände sig direkt åt det håll där salongen låg, där hon tillsammans med sin mamma äntligen skulle välja ut en balklänning inför morgondagen!

 

Lizzie stannade i tidsmaskinen ett tag, men allt hon kände medan hon stod i den lila dimman var hur det vibrerade. Det visade sig att maskinen hade kraft, men var det tillräckligt för en resa genom tiderna?

 

Lizzie visste inte hur hon skulle reagera först, när hon såg sin pappa stå där vid ytterdörren. Han hade åldrats en del sedan hon sist såg honom och det fanns så många frågor och funderingar hon ville veta mer om. Samtidigt upptäckte hon att hon fortfarande var väldigt arg och upprörd på honom, sedan han lämnade henne. Men Lizzie bestämde sig snabbt för att förlåta honom, hon kunde rentav ha skaffat sig en barnvakt några korta stunder! Så hon berättade om Leni som han troligen aldrig hade vetat ens existerade och han var ivrig över att få träffa henne.

 

Lizzie var fullkomligt bestämd på att bli en så bra mamma som möjligt och studerade mycket om mödraskap och hur hon bäst skulle uppfostra sitt barn på ett så kärleksfullt sätt som möjligt!

 

Precis som hon gjort sedan hon var barn cyklade Lizzie ut till skrothandeln och valde ut delar som hon trodde skulle vara nödvändiga till sina framtida uppfinningar. Hon hade hellre stannat i sin hemliga underjordiska källare men även hon kände en viss längtan efter frisk luft.

 

 

Med ett nytt lager av skrot gav sig Lizzie av och åkte nerför stången till hennes hemliga laboratorium.

 

Innan det förra huset brann ner kunde man knappt skymta det lilla huset Mirella hade bott i den sista tiden av sitt liv. Nu var huset Lizzies och hon såg fram emot att flytta in där! Huset var långt ifrån lika stort som huvudbyggnaden men hade ett sovrum, badrum, matsal och kök, samt en större hall, vilket var precis lagom för Lizzie.

 

 

Hennes favoritplats var dock trädgården, som låg undangömd i baksidan med en ganska hög mur som avgränsade den. Lizzie hade stora planer för denna trädgården, och hennes första steg var att bygga en större grävmaskin, som kunde hjälpa henne ta sig in under jord. Vid det här laget var Lizzie så uppslukad av sina planer att hon helt struntade i att gå i skolan. Ingen verkade heller bry sig om hennes frånvaro.

 

Det var inte alltid Lizzie var instängd i garaget av egen fri vilja. När hon behövde nya delar till någon av hennes uppfinningar var skrotplatsen det bästa stället att leta. Lizzie använde sig av cykeln hon fått av sin pappa för att ta sig dit.

 

 

Skrot var guld i Lizzies ögon. Var gång hon besökte denna platsen fick hon hundratals nya ideér på vad hon skulle kunna bygga upp härnäst men var tvungen att begränsa sig. Hon fick trots allt inte plats med mycket på cykeln.

 

Siennas reaktion när hon fick veta att Kristin bett Jeremiah flytta in och ta hand om Lizzie överraskade Kristin totalt. Inte hade hon haft en aning om att Sienna skulle bli så arg som hon blev!

 

 

Sienna hade blivit så upprört att Kristin var tvungen att höja rösten för att bli hörd. Hon försökte förklara att det varit fel av dem att låta Lizzie växa upp så ensam som hon gjort och att oavsett hur mycket Kristin försökte uppfostra henne var det i slutändan inte hon som var hennes mamma. Detta gjorde förstås Sienna ännu mer rasande.

 

 

Men av någon anledning insåg en mer förnuftig del av Sienna (hade hon ens en sådan?) att det var lika bra att sluta gräla och låta det vara. Hon hade trots allt nästan alltid haft en mamma och hon gjorde väl bara fel om hon lät Lizzie växa upp utan kontakt med sin pappa.

 

Det första Kristin fick se till att göra medan Sienna planerade sin fest var att fixa ett småbarnsrum, de hade missat den detaljen under renoveringen av någon anledning. Kristin använde det hon kunde få tag på för att göra ett så dugligt rum som möjligt.

 

 

Under tiden som Kristin tog hand om hennes dotter förberedde Sienna det sista inför gästernas ankomst. Hon var riktigt upprymd men mest av allt glad över att alla hennes kläder sedan innan graviditeten passade henne igen!

 

 

Sienna var allt mer än redo. Efter att ha släppt in alla gästerna var det hennes tur att ta hissen ner. Detta skulle bli en toppenfest, det visste hon!

 

 

Festen drog igång fö fullt och Sienna älskade känslan. Det var annorlunda jämfört med de andra festlokalerna hon besökt, för det första var det hon som ägde stället och för det andra var det hon som bestämde vem som skulle släppas in. Hon kunde inte låta bli att le när hon såg ett välbekant ansikte.

 

 

Sienna gick genast fram till sitt tidigare fling och började dansa med honom. Hon brydde sig inte så mycket om att han inte hade varit så rik som hon trodde först för nu var hon bara ute efter sällskap.

 

 

När festen var slut var det fritt fram för Sienna att ta för sig av sin sista gäst. Det gick vilt till i hissen...

 

 

Allt festande tog alla krafter ur Sienna och hon sov gott den natten, även om hon varken bytt om eller tvättat bort sminket.

 

 

Men redan morgonen efter var det dags för Sienna att börja ta sin karriär på allvar. Hon hade fått nya kläder från sin arbetsgivare inför det kommande bankrånet och Sienna älskade tanken på att skrämma livet ur folk! Hennes onda natur gav henne ett stort försprång inom yrket och dessutom brann hon verkligen för det.

 

 

Kristin däremot hade varken orken eller lusten att ge sitt allt för arbetet, särskilt inte när hon nu tog hand om ett barn. Lizzie växte fort och krävde mer ju större hon blev... numera var hon ett småbarn och i denna viktiga perioden av livet var det mycket som krävdes för att ge den lilla så bra förutsättningar för livet som möjligt. Inte hade Kristin någon aning om att lilla Lizzie redan utvecklats egenskaperna geni och eccentrisk. Dessutom hade hon ju lyckligtvis fött den fina röda Fox-färgen på sitt hår vilket innebar att hon hade rätten som arvtagare.

 

 

Men Kristins omvårdnad lyckades Lizzie ändå och det var med lycka Kristin såg henne ta sina första steg. Det var sällan Sienna tog sig tiden att ens bry sig, och Kristin undrade ibland själv varför hon själv gjorde det. Hon hade ju lika gärna kunnat strunta i Lizzie precis som hon gjorde med andra barn.

 

 

Men det var något hos Lizzie som inte något annat barn hade, och det var att hon hade blodsband med Sienna. Att se på Lizzie var som att se på en liten Sienna och Kristin älskade tanken. Det var också då hon insåg det. Hon älskade Sienna och hade gjort det sedan många år tillbaka. Det var därför hon alltid blev så arg när hon såg Sienna tillsammans med någon annan, och det var därför hon ständigt var så elak. Hon ville inte att någon skulle komma nära Sienna, och det spelade ingen roll om hon blev elak för det. En sen kväll när de just kommit hem från jobbet kunde Kristin inte hålla tillbaka sina känslor längre och kysste Sienna...

 

 

Sienna blev förstås väldigt förvånad över Kristins agerande, och visste först inte om hon skulle bli glad eller ledsen. Men till sist bestämde hon sig för att besvara kyssen - hon älskade Kristin hon med, om än inte lika mycket men ändå tillräckligt för att vilja utveckla deras relation och ingå i ett förhållande.

 

 

När Kristins känslor för Sienna blivit besvarade började hon alltmer tappa intresset för att uppfostra Lizzie. Hon ville spendera så mycket tid som möjligt med sin kärlek och fick dåligt samvete. Sienna skulle förstås inte bry sig och skulle aldrig göra det, men Kristin kunde inte låta bli att få skuldkänslor när hon insåg att den enda sociala interaktionen Lizzie fått uppleva den senaste tiden hade varit med hennes nalle Dr. Yster.

 

 

Denna ensamheten gjorde att Lizzie, när det var dags för henne att bli ett barn, utvecklade egenskapen ensamvarg. Hon hade dessutom ett ganska speciellt utseende och var inte riktigt så söt som andra flickor i hennes ålder, vilket hon skulle inse när det var dags för henne att börja skolan.

 

 

Fanns det en plats Lizzie verkligen uppskattade så var det arbetsbänken i garaget. Där fick hon utlopp för sin eccentriska sida och fick dessutom vara ifred från alla andra.

 

 

Kristin visste att hennes brist på social utveckling inte kunde vara nyttigt och bestämde sig för att göra något åt det. Hon tyckte inte det var en bra sak, det hon tänkte göra, och Sienna skulle nog inte gilla det, men hon gjorde det ändå, för Lizzies skull. Så hon plockade fram Siennas mobil och ringde ett nummer hon aldrig trott hon skulle ringa frivilligt...

 

 

En dag efter skolan gick Lizzie till arbetsbänken precis som vanligt och fortsatte på en av sina uppfinningar, men vad hon inte visste var att någon gick in dit efter henne. Någon hon aldrig träffat förut.

 

 

När mannen fått Lizzies uppmärksamhet, vilket var väldigt svårt med tanke på hur mycket hon koncentrerade sig på sin uppfinning, tittade hon nyfiket upp mot honom.

 

 

Han log mot henne och Lizzie undrade vad det kunde vara som var så roligt. Det var då han sa det:

"Jag är din pappa, och jag ska ta hand om dig, Lizzie."

Nu kunde inte Lizzie låta bli att le heller!

 

 

 

Efter att ha spytt en del i toaletten hade Kristin en del frågor till Sienna. Som om det kanske hade varit så att hon råkat försöka skaffa barn med Jeremiah?

 

 

Sienna insåg att det kanske hade varit så ock skrattade bort det. Hur svårt kunde det vara att ta hand om ett barn?! Sienna hade inte emot fler kompanjoner i hennes strid mot det goda. Kristin blev mållös, men hon tyckte så mycket om Sienna att hon inte ville skälla ut henne. Istället skulle HAN få en rejäl utskällning.